Simon på väg till Vässarö.

Bäst och sämst i N.Y

Simon:
Bäst: Empire State Building
Sämst: kranvattnet

Susanne:

Bäst: "att jag fick fika med hela familjen"
Sämst: vädret

Jonas:

Bäst: joggingrundorna längs East River på morgnarna
Sämst: att det var så svårt att hitta öppna nät

Diana:

Bäst: att Simon var snäll hela veckan
Sämst: kranvattnet

Äntligen!

Efter två tidigare försök, som misslyckades på grund av de monströsa köerna, fanns det bara en sista chans att ta sig upp i Empire State Building. Vi tog den. Susanne väckte ungarna halv sju på morgonen, de reste sig upp, tog på sig kläderna och begav sig mot uptown. Jag anslöt vid Union Square efter en joggingrunda.

Strax efter åtta, precis när de öppnade, var vi utanför portarna. Kön började redan ringla sig runt kvarteret, men väntetiden var bara 10-25 minuter, till skillnad mot MINST en och en halv timma dagarna innan.

Simon och Diana var upplivade. För dem var det här resans höjdpunkt, bokstavligen talat. Utan Empire State Building hade det blivit många tårar och mycket besvikelse.

Själv hade jag helst hoppat över, dels för att jag varit på 86e våningen tidigare, dels för att jag inte gillar höga byggnader.

Efter en första rundtur uppe på utsiktsplatsen kunde Simon säga de förlösande orden: "Det här var det bästa på hela resan!"

We made it! Barnen är nöjda. Ett tag.

Fler bilder från N.Y

Fjäril på Museum of Natural History. Simon fotograferade.


Kristina på releasefest hos Evan Kafka. Diana fotograferade.


Middag hos Charles & Rob i SoHo


Monica & Jesper på mexikansk restaurang


Tjejer som gillar kinesiska grejer

Jävla hippies - men vi ger oss aldrig!

Det fanns en tid när det var fullkomligt självklart att de trådlösa näten skulle vara öppna. I New York föddes till och med en rörelse som kallades "warchalking". Alla som hade ett öppet nät, eller alla som hittade ett, gjorde en diskret markering med krita på trottoaren eller en vägg där uppkopplingen var som bäst.

Ett av de hippaste fiken i East Village för tio år sedan var alt.coffee, som blandade billig latte med gratis Wi-Fi.

Det var då, det. I dag blir det allt svårare att hitta öppna nät i East Village. I huset där vi bor finns säkert tio trådlösa nätverk, nästan alla med lösenord. På alt.coffee är visserligen uppkopplingen fortfarande gratis – men man får inte ladda datorn medan man fikar (no plug in!). Som ett tecken i tiden stänger nu fiket för gott. En posting på My Space visar åt vilket håll Alphabet City är på väg: öppna förskolan, fast för Moms Who Rock:

As the neighborhood has changed, Alt has become one of the last artifacts of the 90’s scene. Internet cafes have proliferated, while the number of people who need to rent a computer has dropped. Meanwhile, a need for a place where parents can feel comfortable with their children has developed and gone unaddressed.

Alla dessa människor som kallar sig radikala och alternativa – varför öppnar de förskolefik, men stänger sina nätverk? Är det en slags virtuell gentrification?

Med en viss akrobatik och idogt arbete har vi alla fall fått kontakt med "gwonster" och "linksys", som åtminstone ger oss möjlighet att kolla mailen och uföra enklare surfande på morgnarna.

Jävla hippies - jag längtar till geeksen i San Francisco...

Took the long run

Började dagen med att springa längs East River fån 10e gatan och söderut till South Ferry och Battery Park. Fortsatte upp längs västsidan till Canal Street. En tur på runt en mil. Under tiden som jag sprang längs vattnet, i skuggan av skyskraporna tänkte jag på när Susanne, Alex och jag åkte rullskridskor samma väg, för mer än tio år sedan. Jag tog också ett beslut: jag ska springa Marathon nästa år. I New York.

New York! New York

Där vi bor

Filmtajm


McDonald's på kinesiska


Frihetsgudinnan


Bridge & Tunnel people


East Village


Diana på färjan till Staten Island


Chinatown


Bilar på taken

East River Highway

Det börjar ta sig i N.Y. När jag var här senast, för minst tio år sedan, fanns det en del gångvägar och cykelbanor längs Hudson och East River. Nu har de byggt ut rejält. Det har fått till följd att man ser fler cyklister på gatorna numera. Eller är det bara jag som ser det jag vill se?

Särskilt i kvarteren där vi bor, runt Tomkins Square, dräller det av unga och gamla som cyklar. Och eftersom det kostar på att cykla i New York och det närmast kan ses som antingen ett politiskt ställningstagande eller ren våghalsighet, är de newyorkska cyklisterna en "motley crew"; slitna cyklar, lika slitna kläder, koncentrerade, ibland vilt stirrande, och med kedjor hängande runt halsen eller över bröstkorgen (för att låsa cyklarna). Flera cyklar som jag har sett pryds med märken som "Car Sucks" och "Say no to engines".

I morse var jag själv ute på cykelbanorna, fast till fots. Jag joggade från 10e gatan, längs East River, ner till South Street och tillbaka. Perfekta förhållanden: en bred, asfalterad (mjuk asfalt!) gång- och cykelbana, skild från bilarna och med tillräckligt utrymme för både cyklister och fotgängare.

Längs hela vägen mötte jag kinesiska gubbar och gummor, som joggade, gjorde tai-chi eller bara stod och stretchade i ett hörn.

Tidiga morgnar regerar de kinesiska åldringarna. De dyker upp överallt, påbylsade, bistra, redo för morgongymnastiken.

Jag funderar på att dra igång en tai-chi grupp på Mariatorget tillsammans med Micke Berg. Inget dösnack, inga leenden, bara seriös jympa, halv sju på morgnarna, vinter som sommar.

Dagens positiva överraskning: vi mötte Jesper och Monika i Battery Park.
Dagens negativa överraskning: New York Kayak Center var stängt.
Dagens andakt: vid Ground Zero.

Jet leg in N.Y

Kom till Staden halv tio i går. Jag gick genast till Two Boots och beställde en stor Tony Clifton.

Trottoarerna, barerna och kaféerna var fyllda av unga storstadstyper i alla storlekar och med alla slags utseenden. Det var väldigt...eh, newyorkskt.

Inte blev det sämre av att vår hyresvärdinna heter Deb O' Nair, en gång gitarrrist och sångerska i klassiska Fuzztones! Hon började genast berätta om sina spelningar med Nomads på 1980-talet och jag berättade om när jag såg dem på Roskilde och i Berlin.

Det är inte varje dag ett fan ramlar rakt ner i sitt favoritbands vardagsrum!

Andra dagen i N.Y inleddes sju på morgonen på Ninth Street Espresso (det är deras maskiner som syns på bilden). Atlantsömnen gör att man vaknar tidigt och somnar lika tidigt. När det här skrivs, runt fem på eftermiddagen är jag så trött att jag skulle somna stående, om jag fick vara ifred.

Efter morgonkaffet var vi ute redan runt nio på Broadway, i snålblåst och kyla. Jag minns en vinter i N.Y. Det är bland de kallaste jag har varit med om. När vindarna, som kommer ända från ishavet, svepte in över Manhattan gick kylan rakt igenom alla plagg och rakt in i märgen. Enda gången jag minns att jag har varit med om något liknande är när jag var uppe på Åreskutan i stormvindar. Men inte ens då frös jag lika mycket, jag var bättre klädd den gången.

Nu kan jag lägga till N.Y på min topplista över kalla vårdagar. Det t o m snöade när vi kryssade mellan inkastarna på Canal Street.

Morgondagens projekt blir att hitta en bra löprunda längs East River Park – samt hitta en bättre Wi-Fi-koppling än i lägenheten. Jag är tvungen att stå i köket med datorn över huvudet för att få kontakt. Just nu är alt. coffee på Avenue A räddningen (bra kaffe, gratis trådlöst, ingen hemsida)

Det bästa hittills är faktiskt Debs lägenhet. Den är inredd som en installation, med massor av små prydnadssaker, bilder och affischer. Eftersom det är påsk är hela lägenheten påskpyntad (hon har fyra stora högtider, då hon omdekorerar alla rum: påsk, jul, Halloween och Valentin's Day). Men grundstilen i inredningen är en blandning av All-Amerikanskt 50-tal, Betty Page, smådjävlar med horn och andra flirtar med det okulta. Man tänker på Cramps, och...ja Fuzztones. Horst Schröder hade trivts i barren, om man så säger.

Tyvärr saknar Deb HBO, så jag missar säsongspremiären av Sopranos och Entourage ikväll.

Borta bra, men eget bredband hemma bäst... ;-)

Resfeber

Mindre än ett dygn kvar till årets vårresa. För exakt ett år sedan var vi i Paris, nu tar vi steget över Atlanten, till New York.

Vädret kunde vara bättre, men vi har tagit med oss fleecetröjor, mössor och handskar. Kalla ishavsvindar ska inte stoppa oss från att turista i The Big Apple.

Susanne längtar efter latte, Diana pratar om shopping, Simon vill se Empire State Building. Själv har jag siktet inställt på: New York Kayak Company och deras Epic-paddlar.

Finns det något finare sätt att inleda sitt besök i USA än att göra en bra affär..?